När allt är sagt å gjort...
Så finns de ju inte så mycket mer å göra...
När man gjort mer än vad man ska behöva utan något som helst gensvar så finns de inte mycket att bygga på.
Fick självklart brytet på förfesten i fredags, oväntat ? nae inte så..
Den sista veckan har verkligen ätit upp mig inifrån..
Lördagen gav mig de svar jag länge oroat mig för.
Nu är jag där ja inte vill befinna mig...
Jag har inte mer att ge till detta nu för den enda konsekvensen blir min hälsa och den är jag inte villig att riskera.
Efter alla år med min sjukdom har man ju självklart fortfarande rädslan i sig att den ska komma tillbaks.
Det jag har väldigt klart för mig är att jag inte klarar en gång till, inte nu iaf, därför är det av största vikt att inte släppa efter.
Är det något denna situation fört med sig av godo är det iaf att jag inte ramlar tillbaks, jag har fått de bevisat nu, jag överlever, jag håller mig kvar över vattenytan.
Det är första gången i mitt liv jag får känna hur det är att vara "normalt" knäckt av någonting trots att detta är så långt ifrån en "normal" situation som man kan hamna i.
Erika gav mig en underbar insikt idag,att även att det är som det är nu så är det inte säkert att det varar för evigt. Saker och ting kan ju förändras.
Jag kan dock inte hantera det längre så därför släpper jag det här och nu.
Jag är långt ifrån klar med det men jag kommer inte anstränga mig mer.
Det är inte för resten av mitt liv men det är för tillfället iaf. Skulle jag inte göra detta så skulle jag be om att må dåligt, och så självdestruktiv vägrar jag vara.
Nu väljer jag mig själv och det är ju inte en minut för tidigt. Jag har satt mig själv längst ner bland mina prioriteringar allt för länge men nu är det stopp.
Jag är övertygad om att det kommer bli jobbiga konsekvenser men det är inte de viktiga.
I slutändan väljer man ändå hur man vill att ens liv ska vara så Jag väljer mig....
När man gjort mer än vad man ska behöva utan något som helst gensvar så finns de inte mycket att bygga på.
Fick självklart brytet på förfesten i fredags, oväntat ? nae inte så..
Den sista veckan har verkligen ätit upp mig inifrån..
Lördagen gav mig de svar jag länge oroat mig för.
Nu är jag där ja inte vill befinna mig...
Jag har inte mer att ge till detta nu för den enda konsekvensen blir min hälsa och den är jag inte villig att riskera.
Efter alla år med min sjukdom har man ju självklart fortfarande rädslan i sig att den ska komma tillbaks.
Det jag har väldigt klart för mig är att jag inte klarar en gång till, inte nu iaf, därför är det av största vikt att inte släppa efter.
Är det något denna situation fört med sig av godo är det iaf att jag inte ramlar tillbaks, jag har fått de bevisat nu, jag överlever, jag håller mig kvar över vattenytan.
Det är första gången i mitt liv jag får känna hur det är att vara "normalt" knäckt av någonting trots att detta är så långt ifrån en "normal" situation som man kan hamna i.
Erika gav mig en underbar insikt idag,att även att det är som det är nu så är det inte säkert att det varar för evigt. Saker och ting kan ju förändras.
Jag kan dock inte hantera det längre så därför släpper jag det här och nu.
Jag är långt ifrån klar med det men jag kommer inte anstränga mig mer.
Det är inte för resten av mitt liv men det är för tillfället iaf. Skulle jag inte göra detta så skulle jag be om att må dåligt, och så självdestruktiv vägrar jag vara.
Nu väljer jag mig själv och det är ju inte en minut för tidigt. Jag har satt mig själv längst ner bland mina prioriteringar allt för länge men nu är det stopp.
Jag är övertygad om att det kommer bli jobbiga konsekvenser men det är inte de viktiga.
I slutändan väljer man ändå hur man vill att ens liv ska vara så Jag väljer mig....
Kommentarer
Trackback
