All min respekt till små barnsföräldrar...
Var precis och handlade, ni kan ju tänka er fredag kväll fullt med folk och mestadels småbarnsfamiljer..
Bakom mig står en pappa med sina två små pojkar.
Barnen börjar tjafsa länge och väl om att de ångrat sitt godisval och att de vill gå och byta,
Pappan lugn som en filbunke
- nej det går inte att lämna tilbaka det man har tagit (hehe förstår honom då de inte var ngn rolig kö)
Barnen fortsätter tjafsa en stund men pappan står fast vid sitt beslut. då börjar en av pojkarna studsa upp och ner så pappan undrar om han ska gå på toaletten för storebror kan ju följa med då han vet vart den är...
Pojken följer lugnt med storebror men kommer lika snabbt tillbaka skrikandes i högan sky på sin pappa
- du kan juuuuu inteeeee tviiiinga mig att gååå pååå toaaaaa!!!
Hela affären stannar upp...
Pappan är fortfarande lugn, inte ett uns av irritation i rösten
-du behöver inte gå på toaletten om du inte vill
Pojken följer nu med storebror till slutet av varu bandet medan pappan står och plockar upp sina varor..
pojken kommer tillbaka gallskrikandes
- ja villl iiiiinteeeeee!!!!!!!
Då har ju storebror retats med honom och pappan säger helt lugnt till storebror att sluta retas..
Alla i affären runt om mig tittar på hela denna scen som att det var något de aldrig sett förut, jag står mest och smygler...
När pappan sen ska betala kommer det ett vrål, å då menar jag ett vrål utan dess like ett vrål som kunde väcka en död:
- Jag viiiiiiiiiiiiiiiiiiiill inteeeeeeeeeeeeeeeeeee!!!!!!
Pojken gråter och skriker om vart annat , springer blindt in i folk fram och tillbaks och pappan säger helt vanligt att du får gå å lägga dig när vi kommer hem, vänder sig till kassörskan och säger
- Han är bara lite trött...
Detta är ju inte direkt någon unik situation men det jag undrar är följande:
Kommer jag besitta detta lugn och tålamod den dagen jag har barn???
de va de röligaste jag har hört i dag
hu fan lyckades han hålla lugnet
fattar inte de
folk älskar anndras besvär de är inte kloka
