MENINGEN SÖKES
Jag är oerhört fast i min uppfattning om att saker å ting händer av en anledning, det finns en mening med precis allt.
Skulle ja inte tro på det skulle jag heller inte kunna se livets mening efter allt som varit.
Fast jag är övertygad om det även i denna situation har jag väldigt svårt att finna den just nu.
Men det är väll så det ska vara antar jag, den lär nog inte visa sig på lång lång tid.
Den här situationen är omänsklig, den ska inte kunna förekomma (kan man iaf tycka i en perfekt värld)
Visst jag har hört talas om att det händer andra och med tanke på allt som hänt mig så är jag ju inte direkt naiv när det kommer till livets riktigt hårda törnar men detta, nej detta var något av det sista jag kunde se hända mig.
Jag står med ena foten över....
Varken huvudet eller hjärtat kan acceptera det och därför har väll heller inte den andra foten riktigt hängt med.
Jag vill bara inte tro att detta ska vara ännu en mening med mitt liv för till vilken nytta skulle det kunna vara?
Men vad gör man när hela kroppen skriker på en att man förtjänar bättre än detta, det finns ju bara två val;
Lägger man sig ner ännu en gång å bara låter skiten ta över en igen?
Eller kämpar man vidare med övertygelsen om att det blir bra när man inte kan se hur de skulle kunna ske?
Ja att lägga sig ner är inte längre ett alternativ för mig så nu gäller det bara att kämpa för allt vad jag är värd.
Måste fokusera på allt som är bra, måste måste, måste....
Jag har så otroligt många fina människor i mitt liv som gör mitt liv fulländat.
När det spricker med en del av det står ju ändå de andra kvar och där måste jag lägga all min fokus.
Sorgen är obeskrivlig och tomheten är allt för stor
Om den andra foten går över låt mig då sörja
Låt mig få gråta över minnena som var och som skulle blivit
De går att leva med, men de kan inte ersättas
Så låt mig sörja så lägger jag mig inte ner......
Skulle ja inte tro på det skulle jag heller inte kunna se livets mening efter allt som varit.
Fast jag är övertygad om det även i denna situation har jag väldigt svårt att finna den just nu.
Men det är väll så det ska vara antar jag, den lär nog inte visa sig på lång lång tid.
Den här situationen är omänsklig, den ska inte kunna förekomma (kan man iaf tycka i en perfekt värld)
Visst jag har hört talas om att det händer andra och med tanke på allt som hänt mig så är jag ju inte direkt naiv när det kommer till livets riktigt hårda törnar men detta, nej detta var något av det sista jag kunde se hända mig.
Jag står med ena foten över....
Varken huvudet eller hjärtat kan acceptera det och därför har väll heller inte den andra foten riktigt hängt med.
Jag vill bara inte tro att detta ska vara ännu en mening med mitt liv för till vilken nytta skulle det kunna vara?
Men vad gör man när hela kroppen skriker på en att man förtjänar bättre än detta, det finns ju bara två val;
Lägger man sig ner ännu en gång å bara låter skiten ta över en igen?
Eller kämpar man vidare med övertygelsen om att det blir bra när man inte kan se hur de skulle kunna ske?
Ja att lägga sig ner är inte längre ett alternativ för mig så nu gäller det bara att kämpa för allt vad jag är värd.
Måste fokusera på allt som är bra, måste måste, måste....
Jag har så otroligt många fina människor i mitt liv som gör mitt liv fulländat.
När det spricker med en del av det står ju ändå de andra kvar och där måste jag lägga all min fokus.
Sorgen är obeskrivlig och tomheten är allt för stor
Om den andra foten går över låt mig då sörja
Låt mig få gråta över minnena som var och som skulle blivit
De går att leva med, men de kan inte ersättas
Så låt mig sörja så lägger jag mig inte ner......
Kommentarer
Trackback
